Föreningen lade ner möda på att göra kloka och hållbara stadgar och fick snart till en överenskommelse om
turordning med fastighetsnämnden.
Medlemmarna konkretiserade sig i studiecirklar, ”vad vi ville mena med kollektivt boende”. Gemensam kursbok
var Ingrid Sjöstrands Samhem samt ’allt det’ som skrevs om vad som höll på att hända i resten av Sverige.
KiL organiserade sig i arbets- och lobbygrupper. Mål var journalister,
politiker och tjänstemän. Vi sökte
hus och vi sökte kunskap och mening.
Med Delphi som avslutat kapitel fokuserades ett förslag från fastighetskontoret, Slottet i Nöden, ett
barnrikehus byggt 1924 (landets första?). Våren och sommaren –82 arbetade KiL
frenetiskt med ombyggnadsförslag.
Bland medlemmarna fanns ett antal arkitekter, men alla bidrog med sina erfarenheter och sin kreativitet.
Två viktiga principer växte fram ...
- genom den egenorganiserade turordningen blev det naturligt att de som stod på tur fokuserade den
första möjligheten (bildade föreningen Slottet) och därmed släppte fram en ’ny tät’ att lobba för nästa
hus!
- det blev självklart att man flyttar in i ett hus vars ’själ’ skapats av programarbete och projektering.
Man är överens i den gruppen om vad man vill mena med kollektivt boende, i det huset.
Ett nytt nej från kommunen hösten –82 blev ett hårt slag för föreningen. Kommunens ovilja då kunde mycket
väl ha sänkt hela idén. Två nej samma år var svårsmält.
Men envisheten och övertygelsen och orken var tillräcklig för att komma vidare.
Kommunen vände kappan och Slottet stod på nytt i fokus.
Under –83 omarbetades förslagen radikalt, nu av föreningen Slottet (de 20 översta enligt turordningen).
Förra årets framhetsade, och därmed principiella, program fick nu vika för ett närmast högaktningsfullt
förhållningssätt till huset som sådant.
Kommunen tvingade oss till bostadsrätt och till generalentrepenad med Bostadsgaranti. Vi måste ta totalt
ansvar, men ändå inte. Program- och bygglovhandlingar gjorde vi (med viktigt stöd av fastighetsexperter),
makten gavs ändå till entrepenören.
Oerhört ambitiöst arbete ägnades stadgarna – vi var livrädda för spekulation i så välbelägna och bra bostäder
i innersta’n. Bostadsrättsföreningen Lunds kollektivhus nr 1 bildades 10/12 –83.
Kring jul genomfördes upphandling och i mellandagarna avslutades köpet av huset under dramatiska
former4.
Ombyggnaden kunde påbörjas före årsskiftet enligt kommunens krav.
Den 4 september 1984, för 20 år sedan, överlämnades huset till oss (dock med styrelserepr från kommun
och Bostadsgaranti). Sedan vidtog årslånga tvister om extraräkningar och fel (entreprenören hade
överskattat sin ’makt’. Men det är kanske en annan historia).
KiLs arbete fortsatte
redan under Slottets ombyggnad. Våra erfarenheter kom till direkt nytta. Det nya huset växte fram efter
långvariga och intensiva diskussioner i dåvarande föreningen KiL
sommaren –85. Byggfunks fullskalelabb
kom nu till än mer nytta. Författaren var programarkitekt åt det nya gänget, och åt fastighetskontoret
som då ännu var KiLs direkta samarbetspart5.
Under arbetets gång stabiliserades kommunens hållning till kollektivhusidén, det nya ansvarstagandet
lyftes till LKF. Upplåtelseformen kunde nu bli en kollektiv hyresrätt. LKF överlät arkitektarbetet
till HLAB, invand samarbetspart.
Den 1 februari 1989 stod kollektivhuset Regnbågen, Lunds kollektivhus nr 2, klart för inflyttning.
- vi var lovade ett hyresgästfritt hus. När förhandlingarna inleddes fanns tre hyresgäster kvar.
Ännu klockan tre på eftermiddagen fanns en kvar (på Söderhavet?) och juristerna kämpade med hur denna
komplikation kunde lösas. (Köpet måste avslutas före nyårsafton) Då ringde telefonen. Sjömannen hade
fått och accepterat ny lägenhet.
- genom Anders Tingvar och Anders Nyquist
