Kollektivet på Prennegatan fyller 20, väl värt att uppmärksamma och fira.
Tänk att det gått 20 år redan! Den 4 september 1984 fick vi ta över, efter tre års intensivt arbete.
Men huset är mycket äldre. Det fyller 80 år. Huset byggdes 1924 av staden för ”behövande, barnrika familjer”.
I den ironiska folkmunnen döptes det genast till Slottet – i Nöden. Det låg nära till hands, det fina
trevåningshuset i tegel med putsade partier höjde sig över ‘kåkarna’ i arbetarstadsdelen Nöden. De fattigaste
fick det finast. 24 familjer flyttade in i ettor och några tvåor i de två trapphusen. Stort rum hade de,
med kakelugn och stort kök med vask, kallvatten och skafferi. Resten fanns på gården, dass, tvättstuga och så.
125 barn lär det ha varit, det syns på våra slitna trappsteg och man förstår att köket också var sovrum.
Trängseln gjorde att gården och gatan var vardagsrum.
Så har inte vi det. Huset blev grundligt och varsamt moderniserat inför vår inflyttning. Nu är det 16 lägenheter
av olika storlek, från ettor till femmor. Och allt det gemensamma: kök, matsal, vardagsrum på bottenvåningen
mellan trapphusen. Allt praktiskt i källaren och på vinden några tilläggsrum till lägenheterna kring ett allrum,
‘solvinden’, användbart till allt.
Men huset ser ut som det alltid gjort. Nästan. Vi har öppnat fönster i norrgaveln, lika de andra. Vi har lagt till
en altan mot gården (i stället för att förvanska fasaderna med balkonger) och vi har nyss målat om plåten på taket.
Huset är en gemensam produkt av personer som ville bo kollektivt. De som flyttade in hade själva ritat om huset och
drivit byggprocessen med hjälp av de fem arkitekter som ingick i gruppen. Varje lägenhet utformades av dem som
flyttade in — och som fortfarande bor kvar, i alla utom fyra.
Efter denna inledande skiss kan man ha anledning att fråga sig vad detta är, vad det handlar om och vad det kan ha
för allmänt intresse.
Nationalencyklopedin säger att ett kollektivhus är en bostadsform med vissa gemensamma anläggningar och verksamheter,
främst med kollektiv mathållning. Ett kollektivhus är avsett för flera kategorier av boende och är så skilt från
student- och äldrebostäder t ex. Och det stämmer nog, men hur förmedlar man vad det innebär?
Förnyelsen av vårt gamla hus och det nya liv som utvecklats i det, är intressant på många sätt.
- Visionens framväxt och genomförande — ‘vision söker hus’
- Kollektivet som arkitekt — spelet mellan det privata och det gemensamma
- Kollektivet som förvaltare — att sköta huset med händer och hjärta
- Och livet i ett kollektiv — som ‘att leva med släkten’.
Visionens framväxt har också med andras möjligheter att göra. Är vi ett exempel som kan inspirera andra?
Är det något som kan tas efter, som är möjligt att genomföra på nytt?
Kollektivhus som idé och i praktik har skrivits om av rätt många. BIG-gruppen, några kvinnliga bostadsforskare drev
frågan om ”boende i gemenskap” hårt under en period (se litteraturlista). Kollektivhustanken pånyttföddes de första
åren på 80-talet med arbetsgemenskap i stället för köpta tjänster. Stacken i Göteborg och Stolplyckan i Linköping som
omskrivna förstlingar, men också Yxan i Landskrona, Södervärn i Malmö och Blenda i Uppsala. Och vi hörde faktiskt själva
till pionjärerna.
I vårt lundensiska perspektiv börjar historien med idén om ett ‘kollektivhus’ (eg. servicehus) på Papegojlyckan
(stor arkitekttävling på 60-talet). Ej förverkligad, men med ett antal människor i Lund med engagemanget kvar. Mot
slutet av 70-talet lyckades en engagerad studiecirkel förmå bostadsförmedlingen att öppna en särskild kollektivhuskö.
De köande lockades till ett försök av Studentbostäder att omvandla ett hus på Delphi till kollektivhus. Uteblivet
stöd från kommunen och allmän oordning spräckte tanken och skapade ilska. Vrede är god grund för handling.
