9/4 -81 bildas en förening, KiL (… för kollektivt boende i Lunds kommun), med mål att förmå
kommunen att bygga kollektivhus. Drygt tre år senare flyttade vi in i Slottet som hus nr 1. Därpå följde Regnbågen
och Fiolen, tillkomna efter i stort samma program med ett boende som skulle kunna kallas en Lundamodell – få
lägenheter (<20) och organiserade av dem som flyttar in. Till sist Russinet, likt och olikt. Byggt för 55+ med
Stockholmsk förebild.
Lund är nog den i förhållande till folkmängden kollektivhustätaste kommunen i landet. Men, de 85 lägenheter vi har
tillsammans är försvinnande lite i förhållande till hela bostadsbeståndet ca 45.000, dvs 1½ promille. Det här
sättet att bo är attraktivt för många, många fler.
Visionen om ett boende i gemenskap utvecklades i KIL utifrån medlemmarnas egna kunskaper och erfarenheter. Alla kom ju
till föreningen med en stark vilja att finna ett annat sätt att bo och leva. Vi förenades i studiecirklar och sökte
oss mot något gemensamt, ett konsensus. Ingrid Sjöstrands Samhem var en viktig katalysator för oss (cirkelbok).
Effekten blev en samling kring en framväxande, konkret bild av hur man ville ha det i huset, hur det skulle fungera.
Gillade man det stannade man, annars lämnade man arbetet. Mycket av den sociala anpassningen var alltså avklarad
innan vi flyttade in. De grundläggande överenskommelserna gjorda – i stadgarna men också mellan raderna. Viktig del av
‘Lundamodellen’.
KIL var alltså föreningen som sökte möjligheterna, ‘jagade’ hus. Arbetsgrupper sökte längs olika vägar – ‘bearbeta’
politiker, kommunens förvaltningar och pressen – och det fanns många att samspela med i kommunen (ändå tog det två
vändor i kommunstyrelsen, knapp majoritet (borgerlig) tuffa villkor, totalentrepenad och påtvingad bostadsrätt).
När vi fick fatt på det första huset, kommunen erbjöd oss det gamla barnrikehuset Slottet, innebar det att de som
‘platsade’ i detta bildade föreningen Slottet. Och lämnade alltså KIL, vars medlemmar då kunde koncentrera sig på
nästa hus! Det bör påpekas att KIL hade kommit överens med fastighetsnämnden om att KIL skulle bestämma turordning
till husen (anmälningstid och aktivitet), förutsatt att medlemmarna stod i kommunens kollektivhuskö.
Kollektivet som arkitekt är intressant. Studiecirkelarbetet gav tidigt diskussioner om hur ett
kollektivhus borde organiseras, inte minst hur ytorna i en bostad kan minskas för att finansiera de gemensamma
ytorna – minska köket till kokvrå, bad blir dusch, minska vardagsrummet. Vi gjorde ju ett program för vårt
kollektivhus. Ett program som blev ett schema, ett mönster. När vi så fokuserade vårt intresse på ett hus,
Slottet, gammalt och ganska nedgånget, så kom schemat att stoppas in i huset. Allt innanmäte skulle komma att
offras för det nya. Här kom kommunens tveksamhet till vår och husets räddning. Inför en ny omgång ritande hade
huset hunnit få en själ. Vi hade upptäckt kvaliteten i rumsproportioner och -höjder, i …, i snickerier, i trapphus
och fönstersmygar. Nu blev huset det viktiga, vårt program fick smygas in, kompromissas mot givna väggar och ytor.
Varsamheten blev självklar.
Lägenheterna fick var och en rita själv. Hjälp fanns att få inom gruppen, fem arkitekter hörde till gruppen.
Resultat: ingen lägenhet är den andra lik, är en ‘personlighet’. Bygglovhandlingar och byggnadsbeskrivning gjorde
vi själva, det senare med hjälp av experter från Malmö. Tur det. Entreprenören försökte nämligen ‘sko sig’ med
extraräkningar. Då är bra handlingar ett måste för att slippa.
Kollektivet som förvaltare handlar givetvis om att sköta huset. Städa, reparera, underhålla. Men hos
oss är det också att vårda verksamheten, relationerna – själva idén!
Till detta har vi två föreningar, bostadsrättsföreningen för huset och den ideella föreningen Slottet för livet.
Våra diskussioner hade dominerats av två saker: mathållningen, hur få den att fungera, och risken för spekulation
i lägenheterna, medvetet eller omedvetet. En trevlig bostad i innerstad är alltid attraktiv. Det gällde framförallt
att undvika att få in boende som inte var intresserade av kollektivet och att blockera vinstintresset. Det är självklart
att det lilla huset är sårbart. Det räcker med att några ‘faller bort’ för att man inte skall orka hålla verksamheten
i gång. Vi var tvungna att finna former som band upp oss. Därav tre villkor för att få bosätta sig i huset, stadfästa
i båda stadgarna. Man förbinder sig att
- laga mat (men inte att äta)
- städa och reparera det gemensamma (så långt vi kan själva)
- delta i föreningsmötena
