Vi äger och förvaltar huset själva. Kommunen ville inte ha det på annat sätt. Bygget slutade väl, med god ekonomi.
Låga insatser och låg hyra, viktigt för många av oss. Så småningom åkte hyrorna i höjden som för alla andra, men har
nu sjunkit med de sänkta räntorna. När vi ser hur andra har det får vi vara mer än nöjda. Allmänt sett är det
nödvändigt att finna byggnadsformer och finansiering som håller byggnadskostnaderna i schack. Kollektivhusidén tål
inte mer.
Om livet i ett kollektiv kan mycket sägas. Mycket behöver kanske också sägas för att sudda ut alla
myter som kretsar kring det. En viktig poäng med ett kollektivboende är att återskapa den sorts gemenskap som fanns
i det mer lokala samhälle som förr fanns. Man levde med släkten omkring sig, jobbet låg nära, arbetet var synligt,
grannarna tätt inpå i trångboddheten och solidaritet som ljus i ‘fattigdomen’. I kollektivhuset finns den där
halvdistansen, en social nivå som vi kan kalla ‘det är som att leva med släkten’. En del gillar man skarpt, andra
så där. Men man har en relation. Så har det varit från början. Man skall inte förledas att tro att det har kommit
med de 20 åren. Erfarenheten har snarare bekräftat påståendet. Det är heller inte så att samma personer bara nött
sig närmre. Att tiden går. Vi var 40 personer i början, 30 när de flesta barnen flyttat. Det är riktigt, men huset
är, som det är beskaffat, ganska dynamiskt, här har bott mer än 100 genom åren, även om det bara är 4 lägenheter
som bytt innehavare.
Livet i huset bestäms i mycket av de gemensamma lokalerna och funktionerna vi har — för att kunna äta tillsammans,
umgås och ha ett bra hus.
Den lilla skalan medger att man tar ett omedelbart och helt ansvar. Spontan samverkan när det behövs. Grunden är
vissa rutiner. Städlag sköter trapphus och lokaler. Mathållningen har sina.
Maten tar en eller två ansvar för från början till slut, dvs från att välja dag, bestämma sig för menyn, köpa in och
laga och servera maten, diska och städa. Ett jobb som tar ca 5 timmar och som man gör 6 gånger per termin. Tre om
man jobbar ensam. Sammanlagt 20-30 timmars arbete mot att kunna sätta sig vid dukat bord alla andra vardagar.
Så enkelt som möjligt. Inga grupper för det ena eller andra. En eller två bestämmer, de andra äter. För att det
skall flyta har vi en pappersrulle där man antecknar sig efter hand. Vem som lagar, vad och vilka som vill äta
den dagen. Så är dimensioneringen klar. Ekonomin sköts lika enkelt. De som lagar maten lägger ut för inköpen
och får pengarna tillbaka ur korgen. Fast pris, 20:- för middagen. Går det med vinst läggs den till en kassa.
Förlust tas ur densamma.
Må maten stå som exempel för hur annat fungerar hos oss. Annat är kanske inte lika slipat som rutin, städningen
kunde kanske vara bättre. Vem bedömer det. Vi har levt med det i 20 år, så det kan inte vara för illa. Att det blir
mässfall i maten någon gång (ingen antecknat sig) klarar man också, men det är en källa till uppfriskande
diskussioner, har så alltid varit.
Till sist.
Vi gläder oss i vårt jubileum. Att det gick så bra, att det gått så bra och att vi har det så bra.
Mitt i detta tänker vi på dem som skulle vilja om det bara gick…
De behöver hitta varandra, samlas kring det man skulle vilja och bli synliga, kunna agera tillsammans.
Föreningen KiL behöver återuppväckas!
Vi kan fira glädjen med våra 20 år genom att vara kontaktpunkt. Att intresserade kan vända sig till oss på Slottet,
nästan mitt i sta’n så kan vi förmedla kontakten. Det kan vi göra, men att åstadkomma nästa hus kan ingen göra
utom de som vill ha det! Enligt Lundamodellen.
Litteratur vi vill hänvisa till:
- Det lilla kollektivhuset, Bfr T14, 1982
- Kollektivhuset och mellanzonen, Karin Palm-Lindén, LU, 1992
- Samhem, Ingrid Sjöstrand, Aldus, 1973
- Kollektivhus från enkökshus till bogemenskap, Dick-Urban Vestbro, Bfr T28, 1982
- Femton kollektivhus, Gunilla Lundahl, Inga-Lisa Sangregorio, Bfr T9, 1992
- med Att leva i Slottet, Karin Palm-Lindén
